konstkonstant

JUST ANOTHER DAY IN PARADISE

Jag sitter på Starbauck, pratar med alla mina fina, som Jon och Emma, på skype och svarar på viktiga mail. Att vara här och hälsa på är helt underbart. Chicago blir bara bättre och bättre, finare och finare och att få vara här är det bästa någonsin. Ikväll ska vi ha gäster i lägenheten, vi ska äta hamburgare på äkta amerikanskt vis.

I helgen är det Pride Festival, åh vad det ska dansas och åh vilka underbara kostymer vi ska ha på oss. På fredag ska jag gå på vernissage uppe i Wicker Park, tänka sig, livet leker!

Vart tar vi kulturtanter vägen?

Jag sitter vid min dator, pluggar, jobbar extra och engagerar mig i allt som har med konst och kultur att göra. En vacker dag finns drömmen om en anställning, en fast anställning och ett drömjobb. Ett arbete där kulturtanter som jag får utvecklas, frodas och känna att vi stormtrivs. Dock har ett uns av tvivel börjat infinna sig i min annars så positiva karaktär. Detta tvivel berättar för mig den tunga verkligheten, en verklighet där inga anställningar ges och där kulturlivet är en stor kamp. Tvivlet infinner sig som existentiellkris inom mig, är mina drömmar förgäves? Runt omkring mig ser jag människor lika ambitiösa, lika drivna och lika drömmande som jag själv. De kämpar, de hoppas och de vill, precis som jag. De vill massor hela tiden men de trampar vatten precis som jag. Hankar sig fram på vikariejobb och strö artiklar i hopp om att en dag få ett cv som inte går att tacka nej till. Men när sker det? När jag är 45? Jag har inte lust att vänta 25 år! Min otålighet klarar inte en sådan väntan. Jag orkar ju knappt vänta på bussen i tio minuter innan jag på allvar börjar fundera på att ta en taxi. Dock inser jag ganska snart att min kulturlön inte räcker till det, jag går istället. Att vänta är inget för mig.

Men det är dags att sluta klaga, börja agera, börja lätta stämningen här. Existentiellkriser är menade att slås sönder illa kvickt innan de bryter ner en och får en att söka in till ekonomiprogrammet eller börja läsa till jurist. Enkla val men ack så ”icke kulturigt”. För om sanningen ska fram så finns det nog jobb, det viktiga är bara att man måste våga skapa dem, för sig själv, och för alla andra. Så att man kan fortsätta vara en fantastisk kulturtant och fortsätta med alla fantastiska attribut som matchande färgkombinationer tillsammans med missmatchande mönster och ett par rundaglasögon till. Min pappa sa alltid till mig: har man gett sig in i leken får man leken tåla! Det är precis det jag gör nu, jag har gett mig in i kulturleken och jag ska kulturleken tåla, jag ska visa lite jävlaranamma och slå på stort. Existentiella kulturkriser går man ju igenom sådär en gång i halv året men i långa loppet tror jag att vi har valt rätt. Jag kommer förhoppningsvis aldrig sitta instängd på ett kontor och räkna fakturor, inte heller läsa tiotusen sidiga lagböcker. Nej, jag kommer gå runt i färgkombinationer som matchar, blanda rutigt, randigt och lite prickigt. Jag kommer ha stora runda glasögon och stå med händerna bakom ryggen på vernissager som om jag kunde något. Så hellre kulturtant och pank än kontorsnisse i svart och vitt med hyran betald i förtid.

Så åter till frågan; var ska alla vi kulturtanter ta vägen?

Stor fråga utan enkla svar. Jag tycker att vi ska fortsätta med samma stolthet, samma energi. Starta nya gallerier, starta nya tidningar och ordna nya festivaler. Vi ska fortsätta skapa och underhålla. Vi ska fortsätta jobba i motvind med engagerade projekt som lockar intresse. Vi ska fortsätta att vara kreativa ända tills resten av världen förstår hur underbart det är att vara kulturtant. Och så, efter att ha arbetat mig igenom denna krönika är alla mina tvivel borta. Jag är inne på helt rätt bana.

Ratin Gorleg from Nicos Livesey on Vimeo.

Ben Butler & Mousepad - Design from Lo+LOAF TV on Vimeo.

Hela fantastiska redaktionen.